Dikter

JENNY LUKS

karbon

 

under karbontiden fanns biologi

vapen av pilträd

men här är kallt

och vidunderligt snålt

 

du fäster din arm vid mitt hårfäste

fjärmar dig från mina

nynningar och kårar

det fanns tider, för länge sen

då toffeldjur var det enda ätbara

 

människor dog ut, gråt tog slut

en ström av ljus värmde sanden

det tog dagar, veckor, tysta omkväden

att förstöra ett sammanhang

 

under karbontiden hade vi alla berättelser

kontexter bland resterna av utbrott

lummerväxter och stenriken

som om fiskarna verkligen fått ben

 

du pratar om curryfärgade höstar

om oxröda marker

men utan substans

gud har glömt oss alla

 

under karbontiden fanns inga teorier

djur strövade skamlöst, historielöst

sediment och darwinism

alla de sorter och ismer

 

jag kräver epitet

jag kräver låtsad bildning

det enda jag har är en tid

utbrott, inbrott, tid är också en ism

 

under karbontiden påbörjades visionerna

en kamp mot uttjänta slutförvaringsdjup

borgare fanns inte, bara gamar

ungefär samma sak, ungefär samma tid

 

 

 

stick

 

månen är stor i natt

större än en skiva ost

rundpipig med vattenlösa sjöar

som utgör meningslösheten

 

jag försöker bena ut verkligt liv

men finner bara tundra, en ensam kaktus

som berättar en historia om fru kaktus

som omkom i en kaktusolycka

 

jag får allergiska reaktioner

av växter med märkliga namn

men en soppa kan vi dela

med äggplanta och harissa

jag säger: ”jag beklagar,

det måste stickas, stickas djupt”

 

utanför rosslar en ek

med sjuka dementa grenar

bredvid växer enbär

och myggor kryssar mellan blad

 

kvartärer passerar

och en råbock finner en saltstod

en epok drar förbi, ett rivet garn

orkaniskt, med hungern

ryckande som ödlebarn

 

jag finner en sovplats

bland cylindrar av persiska mattor

där någon har kräkts, andra fimpat

sprutor, sopor, gråt

en likavdumpningsplats

 

ögon i nacken synar konturer

av en spindel, en klättrare

en indigofläck i ögat, ett spöke

som andas mot glaskroppen

tecknar planlöst i fukten

små hjärtan i varierade former

 

min kudde är en vetesäck

som sticker och kittlas

djur samlas och splittras

videung, vit pung

avtecknas som schabloner

mot gammal rost, blek frost

 

jag vill inte dö eller kanske ändå

jag tänker mig ett draperi, en kniv

jag tänker mig synd och skam

jag ser fluortandkräm

en tand för en tand

 

jag väntar på flersamhet

på sju blommor, sju hål

bildar mässlade fläckar, små bett

”du kan kalla mig kaktus”

ett bokstavligt konstaterande

från en växt med taggarna utåt

 

livet är en pappersmugg

jag säger: ”nej tack, ingen mjölk”

det är hårt att gå, friheten sticks

friheten är lusig och faller i trasor

vävd av trådar från överkokt garn

från papp som löses upp

 

jag vill starta ett krig, ett anfall

en hostattack utan början, utan slut

som det tunga i ett armbandsur

saker som kan bäras

men rinner med segt tålamod

 

livet är strängar av kåda

papper som gulnar och såras

jag drar längs texturen

med tio fingrar, nio tår

tills torkan kommer med sträv

sandpapprande tunga

 

tidvatten för med sig ändlösa alger

en kaktus bland knypplade växter

kamouflerad på konstgräs

och med en röst som en stålkam

han säger: ”stick, det måste stickas djupt”

 

 

 

bröder

 

det är plötsligt vinter, taktbyte

två fjärdedelar blir fyra

det är disco och rock and roll

tjäle och kall väntan på kollektivtrafik

de har budgeterat för barnen

och dragit in på turer

 

jag känner mig vild och farlig

och blandar grogg i en termos

blundar mot den tidiga gryningen

så ögonlocken blir oranga

full av närvaro och chiapudding

jag sträcker ut som en katt

tills bindväven fogar sig

som romber över kroppen

 

november är en tid då allt förändras

det finns ingen busstrafik

och väntsalen är fylld av trasor

strumpor smälter ut

till otjänligt dricksvatten

jag tittar bort, döljer ett verktyg

skär ut små ögon, små munnar i min arm

 

blodet fryser till snor

jag blev nedsparkad på en bar

det är kylans baksida

som om det funnits en framsida

 

jag kommer figurera i media

43-åringen, rödsprängd, tidigare dömd

medlem i ett brödraskap

 

halland rör upp grus och brädor

luften rycker till, som en nerv

skapar kondens på underkylda gator

strandkantens skorpor sliter upp marken

som hår från en kronärtskocka

 

jag viker upp byxbenen och vadar

genom brusten is och kall sprit

det finns en särskild törst i att leta salt

och en särskild hunger i att söka vass

 

jag har bröder och jag är en av dem

vi har hemliga ord och kräppade badkläder

som skaver mot radius

där kroppen är som tyngst

dig ska vi plåstra om och riva upp igen

silvertejp, jag stålsätter ett munsår

håller käften, så gör mina bröder

 

halland är trasigt, jens

som en gnuggis på min arm

en dvärgplanet som slocknat

en saturnusring binder upp mitt hår

kort, rått, frömjöl och brödsmulor

utgör min skalp, frömjöl och bröder

 

kylan kommer i skov

och fingrar rotar sig i jorden

skrynklade av russinvatten

benflisor och pipor

flyter pulveriserade till ytan

 

allt har ett filter

bröder har bjudit på taxi

mitt namn i tidningen

nyheter från halland

det sprakar i bröstet

av spritlukt och ånger

till middag: fiskmat, tångkaviar

 

 

 

brev

 

Hej Jens. Det var ett tag sen. Jag hoppas du mår bra. Eller egentligen kanske inte. Jag fick mina labbsvar i dag. Lever och B12 helt i sin ordning. Jag kan supa och äta veganmat i några år till.

 

Jag har några frågor som du gärna får besvara. Flyter din stora kuk i vatten eller är du nåt slags häxkarl som sjunker och dör? Jag tänker sällan på dig. Kanske på din kuk.

 

Det är sommar i Sverige. Jag intresserar mig för typografi och retorik och vill se samband dem emellan. Knoppar brister utanför och människor förenas av hundskall och mjukglass. Päls och laktos sprids som virus.

 

Jag har så många frågor men du vill inte prata. Du vill ha samlag men jag vill inte ligga. Du har böcker i staplar, suddiga tapeter med svenska motiv. Tigrar, bävrar, järvar. Du säger förlåt men jag vill inte ha ditt medlidande. Inte ens om natten, inte ens din kuk.

 

Det här blir min sista hälsning. Jag skriver för att berätta att det var ditt fel. Du ska ha dåligt samvete. Det är därför svärtan ska bäras inom dig som en brunkolsbrytning och vilda, tyska tigrar ska slita ditt sinne itu.

 

Jag går till havet nu. Kättjar mig vid tyngder, mentala och reella. Ett kalkbrott med bländande klippväggar. Vattnet glittrar som folie. Folium. Ett barn med hjälm och flytväst. En enarmad man, handen under ytan, tittande på barn. Hjälm hjälper föga.

 

Humlor paddlar förgäves, guppar stilla bort som flöten. Näckrosor trasslar sig olyckligt in med pojkben under bryggor. Hemska saker händer. Löpsedelsorgasmer. Alla vill peta på dramatiken. Men ingen märker om jag försvinner. Dö gammal och lämna ett avskyvärt lik.

 

Det är nu vi ska avsluta vårt gräl. Vi ska filéa ur det onda, slå in det i folium. Försvinn från min arm. Du lagar mig med mer sår. Du ringlar dig djupare in som en springmask, djupt oborta. Det enda du vill föra in, är ännu en mask.

 

Det är sommar i Göteborg. Jag har blivit far. Två härliga ungar med svans och päls. Det här är min sista hälsning. Jag tänder en cigarr för att fira. Jag har smakat dig. Det var ett dåligt vin. Vi har en postrelation. Det finns inget efter, bara före.